Korpstudie
2017-01-29 @ 17:57:34


Det är så det går med tid och vackra ömma sår
2017-01-26 @ 02:42:30

 
 
Världen går baklänges. Min magkatarr gräver ett hål rakt igenom mig. Blir så jävla ledsen över dessa förlegade syner som tycks väckas ur is och att ingen reagerar starkare? Varför reagerar inte jag starkare? Känner mig värdelös som inte orkar vara med och kämpa för rättigheter som bör vara så självklara egentligen. Bilden som spreds på sociala medier där Trump som skriver under för anti-abortgrejer, omringad av cis-män var typ det värsta jag sett. Vidrigt. Och nu det här med Ryssland och att våld i hemmet skall rubriceras som "administrativt våld". Ser ni inte vad som händer?
 
Annars då? Känner mig kreativ och otillräcklig och anar destruktiva mönster i fjärran. Försöker motarbeta det genom att hålla mig sysselsatt på ett eller annat sätt. Läser om Hamlet och om entreprenörskap om dagarna och önskar att jag befann mig någon annanstans än här, samtidigt som jag känner att jag behöver mina trygga 32 kvadrat mer än någonsin just nu. Läser Melmoth the Wanderer igen och hoppas i hemlighet att Satan ska dyka upp och köpa min själ. Tjarrrrrå.
 
 

I believe in anything that brings you back home to me
2017-01-12 @ 16:07:00

12 dagar into 2017 and chill och jag har hunnit med att bli dundersjuk, levlat en night elf hunter till 18 på en vaniljprivatserver, svurit när jag hamnat på plats 20 000 i kön till samma server, blivit glad när jag väl kommit in, svurit igen när servern kraschat minuten efter, haft något creep ringandes på min porttelefon typ sjuttioelva gånger klockan halv fyra på natten som sedan bara flåsat och mumlat när jag svarat, haft en vovve med kennelhosta, haft färre mentala nedgångar än vanligt, pitter pattrat, läst typ fem olika böcker samtidigt (jag är sådan okej), levt för min kaffepress och befunnit mig i extas över min nya tvättställning från IKEA.
 
Det blev en lång mening. Sorry not sorry. Gillar långa meningar faktiskt, det är typ charmigt. Se så konstigt det blir med massa korta. Hej. Då.
 
JOKES ON YOU, är inte klar än. Och korta meningar har sin charm de med. Har så mycket jag vill skriva om men jag får liksom inte ut det i skrift. Har börjat föra dagbok för att se om det hjälper men det känns jätteovärt, tar längre tid att skriva det med penna liksom, sådär töntigt autentiskt och så får jag kramp i handen efter ett tag. Sedan blir jag förbannad över min fula handstil som ändrar sig varannan mening.
 
Jag är sentimental och saknar min mor och fars närvaro och livet jag hade då, tryggt inneboende parasit i huset i Molkom. När det största problemet jag hade var om jag hade städat rummet på ett tag eller ej. Eller glömt plugga till ett prov. Eller om någon man brydde sig om inte svarade på ens SMS. Sånadär små oväsentliga och världsliga problem. Nu sitter jag här, föräldralös och jävlig. Mamma finns ju fortfarande, men inte på samma sätt. Tror inte ni förstår ändå. Känner mig som en hund som någon håller i luften över grunt vatten, men hunden sprattlar hysteriskt med benen ändå, livrädd för att drunkna, ni vet? Medan en annan del av mig känner för att ankra på några tyngder och hoppa av från en båt längst ut i Vänern. Ambivalent är ändå ett adjektiv jag gillar att beskriva mig själv med. Men hallå, jag är faktiskt lyckligare nu än jag varit på väldigt länge. Jag tinar liksom.
 
Så, nu är jag klar. Hej. Då.