Mammas hjärnblödning
2015-07-04 @ 20:22:00

Sent i onsdagskväll vändes min värld upp och ner återigen. Som om vi inte haft nog. Jag och Simon var på mitt rum när jag hörde att mamma ropade. Min första tanke var att det hade hänt något med Asta, men hon stod halvvägs upp i trappen när jag var på väg ner, med svansen mellan benen. Hittade mamma på badrummet där hon skrek av smärta i huvudet och nacken. Några sekunder senare ramlade hon omkull på hallgolvet. Mamma hade drabbats av en hjärnblödning, en subaraknoidalblödning mer exakt. Det var inte uppenbart vid tidpunkten, för hon klarade de stroke-checkarna jag gjorde på henne. Trots det larmade jag 112 direkt.
 
Räddningstjänsten kom först och gav henne syrgas, kollade blodtrycket och syresättningen och allt såg relativt normalt ut. Jag ringde Liselotte, mammas bästa kompis, som kom ner direkt. Efter att ambulansen kommit fram och lastat på mamma åkte jag, Simon och Liselotte efter in till akuten.
 
Väl framme blev vi placerade utanför akutsalen med ett draperi som skiljde oss åt från mamma. Vi fick träffas en kort stund innan hon rullades iväg på röntgen, men hon var knappt kontaktbar på grund av smärtorna hon hade. En dryg timme senare blev vi meddelade om att det var en hjärnblödnig det handlade om och att hon skulle transporteras med helikopter till Akademiska sjukhuset i Uppsala så snart som möjligt.
 
"Så snart som möjligt" trodde vi handlade om 20 minuter, men hon kom inte iväg förrän klockan 5 på torsdagsmorgonen. Detta på grund av personalbrist till Karlstads helikopter. Den nya helikoptern. Som de skaffade för knappt ett år sedan. Som är till för akutfall. Japp.
 
En bild på stället jag bor på så länge mamma blir kvar i Uppsala.
 
Jag mådde hemskt, minst sagt. Har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Skulle jag förlora min mamma nu också, drygt ett år efter att pappa försvann? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Tusen tankar och ben som vek sig och en magkatarr som räckte och blev över.
 
Två timmar efter att mamma lyft från helikopterplattan på CSK satt jag och min faster i bilen på väg till Uppsala. Fick väl två timmars sömn då åtminstone.
 
Väl framme tog det oss ett tag att hitta rätt. De olika receptionerna hade ju ingen koll på andra avdelningar. Till slut hamnade vi på rätt ställe, NIVA (neurointensivvårdsavdelning). Vi blev snabbt omhändertagna av mammas sköterskor som förklarade hur det mesta låg till. Mamma låg nedsövd och hade tidigare under morgonen, direkt efter ankomsten, fått ett dränage i huvudet för att kunna minska på trycket som uppstår i hjärnan.
 
Cirka en timme efter besöket hos mamma får vi vår första kontakt med ansvarig läkare som förklarar situationen, att det handlar om en subaraknoidalblödning och att det är höger hjärnhalva som drabbats mest (kroppens vänstra sida som kan bli försvagad då), vilket var tur eftersom hon är högerhänt. Han informerar oss om eventuella komplikationer som kan komma att uppstå och biverkningar av blödningen. Samt att om allt går som det ska så får vi räkna med att mamma blir kvar minst tio dygn för observation m.m.
 
Efter läkarmötet minns jag ärligt talat inte så mycket mer från den dagen, mer än att den kändes som flera.
 
Faster och jag besökte botaniska trädgården mellan besökstiderna.
 
På fredagskvällen valde de att sakta försöka ta mamma ur respiratorn och den sömnen hon var satt i, och vi var där samtidigt, så vi fick träffa henne så fort hon vaknat till lite. Jag trodde aldrig att man kunde bli så glad av att se sin mamma i ögonen. Att kunna säga "jag älskar dig" till henne och få ett trevande och hest "jag älskar dig med" tillbaks var obeskrivligt.
 
Idag, lördag, var hon mycket piggare. Hon kunde i princip prata på som vanligt, om än lite trött, och skoja och driva som hon alltid gjort. Närminnet var lite diffust för henne och vi fick upprepa det som sades en stund innan, men annars verkade hon klar. Nu får vi alla hoppas att allt fortsätter gå i samma riktning som det hittills har gjort, och att hon kommer hem igen. Och tusen tack till alla som hört av sig de senaste dagarna, jag försöker uppdatera er om det viktigaste. Jag skriver det här inlägget så att de som undrar får en klarare bild av vad som har hänt. Glöm inte att ta vara på era föräldrar, ni som kan!